Artrika ängs- och naturbetesmarker med lång kontinuitet och låg gödselpåverkan blir allt mer ovanliga i landskapet. Att återskapa en igenväxt ängs- eller betesmark tar lång tid och kan vara svårt om den hävdgynnade floran redan försvunnit. Att bevara och gynna dessa marker är viktigt eftersom de är väldigt artrika. Med sin artrikedom kan de jämföras med regnskogen i antal kärlväxter per kvadratmeter.

Naturbetesmarkerna fungerar också som kolsänkor. De fångar upp näringsläckage från omkringliggande åkermark i de sjö- och kustnära lägena och hjälper på så sätt till att minska övergödningen av Östersjön. Naturbetes- och ängsmarkerna är också ett viktigt kulturarv som har spår från våra förfäder i form av stenmurar, odlingsrösen och hamlade träd.

Ett substitut till de försvinnande ängs- och naturbetesmarker kan vara hävdade gräsmarker i anslutning till infrastruktur. Dessa gräsmarker skulle dessutom kunna fungera som spridningskorridorer av arter. En billig och enkel åtgärd för att gynna floran är en senarelagd slåtter av vägrenen och andra grönytor i anslutning till infrastruktur.

Ofta blir ängs- och hagmarker områden som försvinner i samband med exploatering. I Karlshamn finns ingen policy som motsätter exploatering av ängs- och hagmark.

Skötsel med naturhänsyn

Kommunen äger totalt 140 hektar gräsmark av olika slag. Vi har inte anlagt några större ytor med ängar. Det kräver en mager mark för att ängsväxterna ska trivas på sikt. Det innebär ofta stora investeringskostnader eftersom man måste schakta bort näringsrik jord och lägga på mager jord. För att kunna anlägga slåtterängar behöver vi inventera var på kommunens mark det redan finns mager jord och ängsväxter, och där man skulle kunna komplettera med sådd eller plantering. För att få bäst effekt på ängsytor bör slåttern ske med skärande redskap och att materialet sedan körs bort. Det för att inte öka näringsinnehållet i marken, vilket mest gynnar gräs och andra näringsgynnade växter så som maskrosor och nässlor.

Man får dock inte glömma att många fåglar som stare, sädesärla och olika trastar söker sin föda på kortklippta gräsytor. De kortklippta gräsytorna är dessutom ofta viktiga för bollspel och lek. Där är därför viktigt att välja platser för långgräs och äng med omsorg.

Vi behöver också inventera på vilka sträckor längs vägar som det finns värdefulla miljöer och se över möjligheten att slå dessa vid annan tidpunkt. Det behöver samordnas med en bedömning över vilka vägsträckor som måste hållas lågklippta för siktens skull.

Från lågklippt gräsmatta till gräsmatteäng

Under våren 2019 påbörjades omvandlingen från lågklippt gräsmatta till en större andel långgräs på ytor som inte används för rekreation. Det för att öka andelen blommande växter, även om det inte blir ängsytor i dess traditionella bemärkelse. Omvandlingen har genomförts stegvis, och vi har sedan dess ökat mängden långgräs med motsvarande sju fotbollsplaner eller 5,1 hektar. Vi kallar dessa ytor för gräsmatteäng.

Gräsmatteäng innebär att befintligt gräs släpps upp och slaghackas fyra gånger om året istället för att klippas varje vecka. Det görs vid olika tidpunkter för att gynna antingen hotade arter eller pollinatörer.

För att gynna hotade arter slaghackas vissa gräsytor i maj, augusti, början av oktober och i november. Det gynnar insekter som bin och fjärilar som har sin huvudsakliga utveckling på sommaren. Det gynnar också spridning av ängssvampar på hösten.

För att gynna pollinerande insekter slaghackas vissa ytor i mitten av juni, början på september, början på oktober och i november. Det gynnar pollinerande humlor och blomflugor som har viktiga delar av sin utveckling på våren och sensommaren då det ofta är brist på blommor. Man kan också plantera krokus på dessa ytor för en tidigare blomning.

Gå tillbaka till:
Livsmiljöerna