Den 15 september 1664 beslutade Riksdagen att ge stadsrättigheter till Bodekull i Asarums socken. Två år senare fick staden sitt nya namn, Karlshamn, efter kung Karl X Gustav, som grundade staden.

En port mot havet och främmande länder

Staden, eller kommunen, leder sitt ursprung från fiskeläget och lastageplatsen Bodekull, som låg vid en djup och väl skyddad havsvik vid Mieåns utlopp i Östersjön. Redan långt innan Blekinge genom freden i Roskilde år 1658 hade blivit en svensk provins, hade Bodekull låtit tala om sig. Denna plats, som senare skulle få namnet Karlshamn, var sedan långt tillbaka för många i västra Blekinge, södra Småland och nordöstra Skåne en viktig port mot havet och främmande länder. Bodekull var en liten by som tillhörde Asarums socken.

Här fanns endast en del bönder, några fiskare och ett fåtal personer anställda av tullen, män som skulle se till att inget lastades eller lossades olagligt. Alla port- och tullavgifter, som erlades på den tiden, kom Ronneby stad och kronan till godo.

Vid 1600-talets mitt fick Sverige en konung från Pfalz i södra Tyskland. Hans namn var Karl X Gustav, och han var kusin med sin företrädare, drottning Kristina, som abdikerade 1654. Han blev därmed stamfader för den Pfalziska ätten på Sveriges tron. Karl X Gustav förde många krig under sin korta regering, och i ett av dessa krig besegrade han Fredrik III och danskarna. I freden, som slöts i Roskilde den 26 februari 1658, fick Sverige bland annat Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän.

Länge hade svenskarna haft sina ögon riktade mot Bodekull. Man behövde en örlogshamn i södra delen av Sverige. Vid Mieåns utlopp fanns den plats som man sökte. Det tyckte både Karl X Gustav och Erik Dahlberg, när de besökte den lilla fiskebyn under våren 1658.

Stora örlogsplaner

Den 15 september 1664 erhöll Bodekull stadsrättigheter. Genom ett kungligt brev av år 1666 donerades den nya staden hemmanen Bodekull och Bodestorp, och staden erhöll namnet Karlshamn efter Karl X Gustav. Två år senare fick staden det stora privilegiebrevet, underskrivet av Karl Gustavs änka, drottning Hedvig Eleonora. Detta brev talade om vad staden hade för rättigheter och skyldigheter, och brevet finns numera att beskåda i Karlshamns kommunarkiv.

Som förut nämnts hade Karl X Gustav för avsikt att i Bodekull anlägga en exporthamn och stödjepunkt för flottan. Hans tidiga bortgång (år 1660) var kanske orsaken till att dessa planer ej kom till utförande i den omfattning som han tänkt sig. Emellertid anlades på Boön 1659 ett kronovarv, som fanns kvar till år 1676, då det flyttades till Kalmar.

Förslag till åtgärder för stadens skyddande från sjösidan uppgjordes av Erik Dahlberg. Den första skansen anlades på Boön 1659.

Lämningar av denna finns ännu kvar. Befästningsanläggningarna på Frisholmen, nuvarande Kastellet, påbörjades år 1675. Garnisonen, som vid vissa tillfällen uppgick till 400 man, drogs in 1864.

Envisa danskar

Staden har ett par gånger utsatts för krigets härjningar. År 1676 intogs staden och fästningen Kastellet av danskarna men återerövrades följande år. 1678 fick staden en ny påhälsning av danskarna från landsidan, vägledda av en förrädare, kallad Pickedala-Ola. Staden stacks i brand och cirka 20 hus lades i aska, däribland rådhus och skola. Man lyckades dock fördriva fienden, och förrädaren brändes. År 1710 intogs staden återigen av danskarna, men genom att svenskarna betalade en stor brandskatt lämnade danskarna staden.

Året därpå, 1711, hemsöktes Karlshamn av pest. Halva stadens befolkning, omkring 900 personer, beräknas ha strukit med. En särskild pestkyrkogård anlades i östra delen av staden i närheten av Surbrunnsparken.

Ett intressant besök fick staden år 1716, då Karl XII:s orientaliska kreditgivare inkvarterades här. De hade följt efter konungen för att bevaka sina fordringar. Förutom de 60 långivarna fanns ett 90-tal polacker och tyskar.

Sämjan främlingarna emellan var ej alltid den bästa. En polsk ryttmästare misshandlade en jude till döds, och en turk, Deli Mustafa, stack ner sin husbonde, Oma Pascha, på torget i Karlshamn. Mordplatsen finns utmärkt med en fyrkantig stenplatta.

En smugglarhamn

1763 ödelades norra delen av staden (23 hus) genom eldsvåda. År 1790 brann den nyuppförda klockstapeln och ett stort antal hus längs med Kungsgatan ned.Napoleonkrigen i början på 1800-talet medförde en kort gyllene tid för staden, då kontinentens hamnar spärrades för den engelska handelsflottan. Men med den engelska krigsflottans hjälp smugglades det varor till Europas fastland i stor skala. En av de största smuggelhamnarna var just Karlshamn.

Under dessa år, smuggelepokens tid, var det många karlshamnsfamiljer, som gjorde sig stora förmögenheter genom att köpa varorna billigt och sedan sälja dem med god vinst. Tänk om de gamla husen längs med Mieån hade kunnat berätta! Då hade vi säkert fått höra många spännande historier.

Namnet Karlshamn har flugit vida över världen och gör det alltjämt. Förr var det kanske främst för sin punsch, äkta Carlshamns Flagg, men också ett annat njutningsmedel spred glans över namnet, nämligen snus. Dahléns fina vara uppskattades långt utanför landets gränser. Ett punschmuseum i Konsthallens byggnad och ett snus och tobaksmuseum på Museigården påminner om de gyllene tiderna.

Stenen, den blekingska graniten, har också blivit känd i de flesta världsdelar. Många av världens mest kända byggnader är klädda med sten från de fernströmska stenbrotten, och flera monument är signerade med det fina AKF-märket (Alfred Kofoed Fernström). AKF:s kontorsbyggnad ligger nere vid hamnen intill hamnkontoret.

Först sprit – sedan olja

Sprittillverkningen satte under en period sin prägel på staden. Brännvinskungen L O Smith byggde en väldig anläggning på västra kajen med torn och tinnar, en arkitektur som man ibland skämtsamt kallar murarglädje, men som man gärna skulle vilja ha litet kvar av, när man ser vissa nutida lådliknande byggnader. Ovan nämnda anläggning var en spritförädlingsfabrik.

L O Smith gjorde under ett tiotal år stora affärer, och skeppslaster med brännvin gick dagligen ut från Karlshamn. Men en dag tog affärerna slut, framför allt därför att spanska staten lade beslag på väldiga lager, som L O Smith hade därnere. Anläggningen blev då sockerbruk, och numera ägs den av Karlshamns AB, kommunens största industri med cirka 900 anställda och norra Europas största vegetabiliska oljefabrik. Fortfarande finns en del av den gamla spritförädlingsfabriken kvar, belägen mitt emot Hotell Carlshamn.

I hamnparken nere vid Näsviken minner Axel Olssons monument Karl Oskar och Kristina om utvandringen från Karlshamn i mitten på 1800-talet, skildrad i Vilhelm Mobergs stora utvandrarepos.

Schröder och Tegnér

Många stora män har regerat i Karlshamn. Den kanske störste var Christopher Schröder, riksdagsman, rådman, tullinspektör, borgmästare och läkare. Han tog initiativet till rådhus- och kyrkbyggena, skolväsendet med mera – en verklig mångsysslare.

Karlshamns mest kända kvinna genom tiderna är Alice Tegnér, den svenska barnvisans mästarinna. Hon föddes i Karlshamn år 1864 och bodde under sin skoltid på Drottninggatan 34 (Harms backe). Före sitt giftermål med häradshövdning Jacob Tegnér (sonson till skalden Esaias Tegnér) hette hon Alice Sandström. Hennes far var den musikaliske befälhavaren på skeppet Falco, Edvard Sandström.

Bland hennes barnvisor kan nämnas Mors lille Olle, Bä bä vita lamm, Borgmästar Munthe, Tre pepparkaksgubbar, Sockerbagaren och Majas visa. Barfotaflickan Maja i brons, som står så rak på den röda granitsockeln nere i Rosengården, symboliserar både Maja i visan och Alice Tegnér själv.

Skuggor och dagrar har skiftat i Karlshamn. Krig och brand har gått härjande fram över länets näst största stad (och kommun), men den har alltid rest sig igen. Karlshamn kallas den lilla staden med den stora hamnen, och det med all rätt. Hamnen har alltid varit stadens puls och porten mot kontinenten. Vi karlshamnare är stolta över vår hamn men naturligtvis även över staden i övrigt. Särskilt under sommaren visar Karlshamn sig från sin bästa sida med alla de små oaserna inne i centrum. Välkommen till Karlshamn – staden med de vackra bakgårdarna!

Efter en originaltext av Lars Dreje.